walkingbass

Jag satt i det milda soljuset med en espresso och en rest av studenttårtan när jag, likt en tranströmersk epifani, drabbades  av  en sanning som kommer att på djupet förändra mitt liv. Jag är 43 år (snart) och har spelat bas sedan fjortonårsåldern, likväl, jag har aldrig ägt en rörförstärkare som knorrar så där så tårarna börjar blänka i ögonvrån. Den där korniga disten som passerar bröstbenet innan den når örat. Den där attacken som får hjärtat att knyta ihop sig innan det börjar slå av pur lycka. Den där värmen som lindar in tonerna i nyspunnen sockervadd innan de poppar ut som lyckliga kalvar på grönbete. Och. Den dynamiska, organiska tonen som vänligt men bestämt knuffar undan andra obetydliga ljud i den slutgiltiga mixen. Är det inte varje basists rättighet att få uppleva det under stundom? Är det inte en förutsättning för att jag skall kunna möta medelåldern med ett högburet huvud? Förtjänar inte jag en gnutta oförställd lycka innan min begynnande demens för alltid tar över? Jag bara undrar.