walkingbass

...representerar just den författartyp som jag är så svag för. Han har språket i sin hand och drar sig inte för att ta ut svängarna och struntar blankt i om han börjar närma sig det som kan tyckas skrytsamt, opassande eller för storvulet. Jag vet att det finns fjorton litteraturförståsigpåare per dussin som tycker att Ranelid är för mycket Ranelid men jag älskar hans överlastade bilder och tro på ordet. I gårdagens sommarprgram sa han sådant som vi alla vet, men han vågar säga det och gör det. Det finns författare som drivs av en inre låga och som står upp för sin kärlek till hantverket och det är osvenskt, fumligt och kaxigt träffsäkert på en och samma svindlande gång. I går fick Ranelid fritt spelrum och det var uppfriskande att höra någon utanför den akademiska kramklubben prata om ord och fotboll och kungaparets bristande intresse för litteratur.