walkingbass

Jag trodde inte att jag gillade Sture, men jag hade fel. Efter att ömsom guppat av skratt på stranden och suttit hemma och tyckt mig befinna mig i den bisarraste av världar kan jag bara kapitulera. Den store Blondino liknar inget annat jag har läst och det känns som om någon har kört en skördetröska genom mitt huvud. Till en början är jag smärtsamt provocerad över hur huvudpersonen Fitzenstrahl skildras i en underligt mixad berättarröst, helt osorterad, mellan jag-form och någon typ av utomstående berättare. Men efterhand viker jag mig. Det är beat, jazz, surrealism och så hejdlöst roligt att jag bryter ihop förbehållslöst. När Fitzenstrahl indirekt utger sig för att vara från Svenska Akademin och därigenom tillskansar sig livets nödtorft i form av mat, logi och kvinnor är det så barockt skruvat att jag ställer mig på en av köksstolarna och skriker av lycka.
    Romanen låter sig knappast beskrivas, men den skildrar den utlevande, kompromisslösa konstnärens vedermödor och innehåller ett urval scener som inte går att värja sig mot. Avsnittet där demonregissören F låter en mässingsorkester, statister, krypa mil efter mil tills instrumenten är nedskavda till sitt halva ursprung, är bara ett exempel på episoder som liksom tar vägen förbi hjärna och hjärta och hamnar direkt på näthinnan. Magi.
    Ett annat kännetecken som tar en stund att vänja sig vid är det intensiva flödet. Det finns en bångstyrig och sjudande energi i texten som om den aldrig vore bearbetad utan skriven i en enda lång ström av bisarra idéer. Det finns passager som känns rent yxiga, men i helheten blir det snarast en effekt.
    Sture Dahlström, från Huskvarna, en ny, gammal hjälte.