Don Quijote, sjätte kapitlet
Kyrkoherden tycker att det är på plats att bränna de böcker som så förvridit DQ:s sinne, men gör efter eget tycke ett selektivt urval av böcker som borde räddas från lågorna.
När jag någon gång på nittonhundratalet läste till lärare i Stockholm minns jag att en studiekamrat, modigare än jag, frågade den lärde föreläsaren om det inte var fruktbart att diskutera vilken relevans litteraturen vi läste i vår litteraturkurs har idag. Jag minns än hur ironiserande och nedlåtande vår guide i litteraturens snåriga värld var. Han fick det att låta som en rätt farlig sysselsättning att flytta en författares tankar från sin tid och sätta dessa i den kontext vi befinner oss i. Han hade förstås rätt, eftersom Cervantes troligen inte hade någon aning om att nyfikna studenter skulle bläddra i hans verk över trehundra år senare. Men. För mig är det ett utomordentligt trist perspektiv på litteraturen och konsten. För mig tycks det verkligen relevant och spännande att fråga sig vad det är som får oss att med intresse läsa dessa dammiga alster. Det är förstås den hisnande känsla av att vi på inte allt för långt håll tycks vara besläktade med Don Quijote. Vi delar hans längtan efter att låta något annat än auktoriteter och plikter styra vår tillvaro och vi blir förstås vettskrämda vid tanken på att någon skulle rensa våra bokhyllor på olämplig läsning och kanske sortera bort de skivor som inte faller till föga. Tänk om det skulle gå ännu längre. Ja, att man skulle börja avlyssna våra samtal. Men, nej.
När jag någon gång på nittonhundratalet läste till lärare i Stockholm minns jag att en studiekamrat, modigare än jag, frågade den lärde föreläsaren om det inte var fruktbart att diskutera vilken relevans litteraturen vi läste i vår litteraturkurs har idag. Jag minns än hur ironiserande och nedlåtande vår guide i litteraturens snåriga värld var. Han fick det att låta som en rätt farlig sysselsättning att flytta en författares tankar från sin tid och sätta dessa i den kontext vi befinner oss i. Han hade förstås rätt, eftersom Cervantes troligen inte hade någon aning om att nyfikna studenter skulle bläddra i hans verk över trehundra år senare. Men. För mig är det ett utomordentligt trist perspektiv på litteraturen och konsten. För mig tycks det verkligen relevant och spännande att fråga sig vad det är som får oss att med intresse läsa dessa dammiga alster. Det är förstås den hisnande känsla av att vi på inte allt för långt håll tycks vara besläktade med Don Quijote. Vi delar hans längtan efter att låta något annat än auktoriteter och plikter styra vår tillvaro och vi blir förstås vettskrämda vid tanken på att någon skulle rensa våra bokhyllor på olämplig läsning och kanske sortera bort de skivor som inte faller till föga. Tänk om det skulle gå ännu längre. Ja, att man skulle börja avlyssna våra samtal. Men, nej.
Kommentarer
Trackback
