walkingbass

Var det inte det jag sade, att Ers Nåd skulle se sig för vad Ers Nåd tog sig till? Det var ju bara väderkvarnar - vem som helst kunde se det som inte har sådana i huvudet.

Orden är Sancho Panchas och när man låter ögonen följa raderna i just det här kapitlet så snuddar man som läsare vid en av de mest berömda passagerna i den västerländska litteraturen. Don Quijote som slås till marken vid den fruktlösa striden mot väderkvarnarna efter att ha uppmanat dessa att inte fly. Det är förstås oundvikligt att fundera på varför, varför just bilden med den korkade riddaren som slåss mot väderkvarnarnas vingar har fastnat i vårt gemensamma medvetande. Det finns säkert tusen skäl. Möjligen känner vi empati med den imbecilla typ som övertygad om sitt hjältemod ger sig hän i en kamp som inte kan vinnas. Kanske vi alltför väl känner igen oss i kampen mot regler och den överbyggnad av förhållningssätt som vi har att tampas med i våra dagliga värv. Eller är väderkvarnarna helt enkelt samhällets kvävande varmvåta omfamning som vi trotsigt  försöker att befria oss ifrån i våra mest rebelliska stunder?
    Jag vet inte. Jag är helt enkelt förtjust i den riddare, som låter sitt huvud förvridas och sinne uppfyllas av sin läsning, och som tvärsäkert bestämmer sig för att det egna perspektivet är det rätta. Alla andra måste ha fel.