walkingbass

Låt mig slå fast en sak: Allt var inte bättre förr. Det är varje människas plikt att se till att det är bra där hon är. Men fasen. Ibland så bara känner jag hur jag hör hemma i åttiotalets början. Jag suktar trånande efter den riktigt svullna discofunken med stråkarna, den pluppande elguran, rhodes och blåssektionen som är trivsamt lågt mixad, funkbasen och de analoga syntljuden som ju faktiskt tränger igenom kompmassivet. Vem som helst med normal begåving inser att det kanske inte är den musik som förändrar värden, som får oss att komma till insikt, men ibland längtar jag bara efter Johnsons bedövande tumfunk där det plötsligt bara svänger så att hjärtat slår dubbelslag och mina örsnibbar skiftar i rött och jag vadar i det stereotypa groove som bara glittrar i den amerikanska kulturimperialismens allra vackraste pastellfärger. Snälla, ge mig lite mintgrönt och rosa. Låt mig få drunkna en smula i en gatad baskagge och i textrader som inte betyder ett smack utan bara är konstruerade för att sjungas och allvarligt talat om du har en historia att berätta, syssla inte med musik utan sätt dig i en berättarcirkel på den svenska landsbygden istället. Ge mig litet blöt asfalt i neonljus och ett stadigt beat. Måste allt vara så förbannat märkvärdigt jämt?