walkingbass

Meshell Ndegeocello är en av de artister som jag högaktar så mycket att jag sannolikt skulle betrakta de som kongenialt om hon stod på ett ben och visslade falskt och hjärtskärande. Hon har Det. Uttrycket, nerven, det personliga förhållningssätt som inte för en sekund vänder sig om och undrar vad resten av musikindustrin pysslar med och den helt orädda och självklara musikalitet som får mig att sitta med nyvädrade örongångar och bara vänta otåligt på vad som skall ploppa ur högtalarkonerna. Den här gången är det jobbigare än vanligt. Musiken är bråkig och blandar en sån mångfald av sound att jag blir tokig. En söndag gick jag på långpromenad med The world has made the man of my dreams  i min Ipod och jag kom hem med den svåraste blues och nedstämdhet. Det är digitalt distade syntljud och den kantigaste och mest besynnerliga trumproduktion jag hört till hennes omöjliga basspel och jag blir emellanåt mentalt nedbruten när hon som är en av musikens gudinnor måste göra så förbannat ful musik men är i nästa sekund tillbaka i min meshellhimmel bland bandlösa basar, akustiska pianon och den personligaste sång som existerat och ler fåraktigt inåtvänt. Det är fasansfullt provocerande för att i nästa sekund bli så attraktivt att jag inte vill vara någon annanstans än i hennes besynnerliga musik. Jag skall lyssna på skivan ett par år till och återkomma med en bättre kommentar. Just nu är jag bara överlyckligt frustrerad. Och telefonrösterna som gör mig nipprig? Och elgitarrerna och vinylknastret? Jag orkar inte. Meshell, vi kan inte fortsätta att träffas på det här sättet. Det är inte du, det är jag. När kommer nästa CD?