walkingbass

Ni arma stackare som inte har något bättre att göra än att titta in på den här sidan har möjligen noterat att WB inte direkt har kokat av kreativitet de senaste veckorna. Orsakerna är 3. Under det välsignade jullovet gick jag in i något som närmast borde kunna liknas vid ett mentalt koma. Den elake läsaren kanske tycker att det är en passande beskrivning på min ordinarie status, men tro mig det är en västlig bris. Så här i efterhand är det svårt att redogöra för vad jag egentligen har gjort. Läst? Näpp. Spelat bas? Ssss. Sett på TV? En del? Betapet? Mm. Lyssnat på musik? Jo, men ändå. När jag mot slutet av lovet sitter uppe för att kunna hämta dotter på en tid som inte existerar i vaket tillstånd bestämmer jag mig för att se Capote på DVD och grips av en så tung svärta och känsla av hopplöshet och uppgivenhet inför människans uslaste och ynkligaste sidor, även om Hoffmans porträtt värmer i veckor efter, att jag har svårt att se det meningsfulla med ett arbete. Jag pallrar mig ändå till skolan ett par dagar före skolstart och börjar tycka att det kännas, ja inspirerande, att börja jobba. Måndag morgon. Den första kollega jag möter är helt desillusionerad och tycks uppgivet söka efter en högre mening. Blues.