walkingbass

En skiva som snurrat otaliga gånger de senaste veckorna är Everything Is Everything och jag förlorar mig varje gång i ett lyckligt sjuttiotalssound som spräcker loss mer än hos motownplattorna. Det svettas och det svängar och blåsarren är så feta att det sipprar ventilolja ur högtalarna. Det är tromboner och horn som vrålar bakom Hathaways helt fria röst. Och jag måste erkänna att när tuban dubblar den grooviga baslinjen i I Believe To My Soul trycker jag på spolatillbakaknappen om och om igen. Det är lustfyllt, genialt och mitt i det fritt svävande svänget så genomarbetat att det svider behagligt i skinnet. Hathaways version av Garners Misty är att lyssna på för alla som någon försökt att stuka om jazzlåtar till något annat. Hathaway gör det med själ och gör låten till sin egen. Bländande. Och. Lyssna på jammet i Sugar Lee som en knäpp på näsan till alla slicka acidjazzgrupper 40 år senare. Skivan är från 1970 och har fräschören hos en debutant och uttrycket hos en mogen artist.