walkingbass

Snuvad

Jag var på hockey igår och såg HV effektivt desarmera kaffelirarna från Värmland och det är ju förstås något att glädjas över, men omständigheterna för min egen del hade kunnat vara lyckligare. Min gode vän Direktören kunde inte locka en enda av sina buffétrötta affärsbekanta till Rosenlundshallen och han vände sig därför, gentilt nog, till pedagogproletariatet i form av undertecknad som tacksamt fångade denna smula från kapitalets bord. 

    Det hela var mycket trevligt och upplyftande. I första perioden. Intensiv och tät hockey med mycket adrenalin i en match som gällde - ingenting. Efter åtta minuter i period två förändrades scenariot plötsligt när jag fick kramp i mitt högra ben. Smärtan höll på att ta kål på mig och jag reste mig, svårt plågad, för att smyga ut. Mina bänkgrannar betraktade mig som paria men reste sig motvilligt för att släppa ut mig och skymde därmed sikten för hela raden ovanför och jag kan inte minnas att så många vuxna människor någonsin har svurit åt mig på en och samma gång och invektiven, inte särskilt kreativa, for som missiler mot en skeppsbruten ute på smärtans blåsvarta ocean. Jag försökte på väg ut i betonghangaren att förklara för en av publikvärdarna att jag hade kramp i benet och jag tror aldrig jag har mötts av mindre engagemang och empati. 

    Krampen släppte snart men ersattes istället av en totalt absurd känsla. Jag var på hockey men såg ändå matchen på en TV-monitor. Ensam, bortsett från sällskapet av en och annan överförfriskad supporter och publikvärdar som tycktes ifrågasätta min mentala status. Varför gå på hockey när du ändå står och tittar på en TV? Det kafkaeska har aldrig varit mer närvarande i mitt liv.

Direktören och jag hade det riktigt trevligt när du stapplade ut mitt i matchen. Ditt försvinnande tedde sig till en början som en variant av "August och Lotta" när du först reste dig, sedan satte dig och därefter reste dig igen. En tanke som också slog mig var att du försökte påbörja en egen variant av "Vågen" men att du flydde fältet då ingen annan följde ditt rörelsemönster. När Direktören med ett leende förklarade att du hade fått kramp brast vi sedan båda två ut i gapskratt. Eftersom vi visste att du ostörd kunde välja bland ett flertal tv-monitorer ute i foajén tyckte vi inte det minsta synd om dig. Du såg förmodligen bättre än vad vi gjorde. Faktum är att du nog hade den bästa platsen - ensam bland ett myller av tv-skärmar och dessutom ingen kö till vare sig korvkiosk eller toalett. Vad mer kan man begära av livet? Ovanstående förefaller mig närmast vara så nära en definition av ordet "lycka" som man kan komma. Kanske var det så att du just dessa lugna, ensamma minuter var närmare meningen med livet än någonsin förut. Turgubbe.

Med facit i hand. Var det verkligen värt besväret att låta Dirren vinna ett set i badmonton för en HV-biljett?

Jag ler fortfarande så fort din min kommer på min näthinna - ångersten, förtvivlan och desperationen över att få kramp i benet mitt under brinnande elitseriematch. Jag förstår även mina bänkkamraters irritation - svårt att ta in att en medelålders yngling på drygt 40 vårar ställer sig upp och skymmer sikten mitt i ett HV anfall.
Månne det vara så att en badmintonmatch dagen innan tog musten ur den Hellgrenska kroppen och att krampen blev droppen?

Ont i benet: äh, senast jag såg HV 71 spela fick jag ont inte bara i magen, i hjärtat, i huvudet - utan också i själen!!! Modo leder med 1-0: bäva!

Vilka schyssta kompisar du har WB... Känner medlidande. Jag har oxå (felskrivning men dock allmänt vedertagen) sett en HV-match i foajén. Detta på grund av att jag övertalat min man att köpa ståplatsbiljetter eftersom jag hävdade att stämningen är mycket högre i klacken. Det hela ledde till en chockartad upplevelse för min systerdotter som vi bjudit med. Vi stod där och trängdes så vi knappt kunde slicka oss om munnen och trummornas dunkande blandades med pojkspolingars och karlars (mestadels) föga välljudande "sång" och tillrop. Systerdotterns ögon blev allt större och minen mer sammanbiten. Halva första perioden stod hon ut. Men det var lugnt o tyst vid TV-skärmen. Maken stod tappert kvar på ståplats. "Aldrig mer" säger han dock.

Tack för empatin LS. Modo? Tycker det verkar ha gått rätt hyfsat för HV i kväll. Seriesegern säkrad och så.

äh, jag var alldeles för euforiskt förhastad ... men vänta bara, en sm-final modo-hv blir något att se fram emot (för mig) - - -