walkingbass

    Jag bodde i 9 år i Stockholms förorter och som jag brukar minnas det i det nostalgiska neonskimret var det en skön tid med jobb och familj och möjligheter överallt, men i helgen kom den gråa verklighet som impregnerade min vardag tillbaka som ett tysonslag i fejset. Stockholm är överbefolkat, skitigt, kallt, grått, stökigt och ta mej tusan inte grönt och jag minns hur jag i svinottan satt och huttrade på de allmänna kommunikationsmedlen med öronsnäckorna inkörda till hjärnhinnan och hur jag trots att jag att jag måste tillbringat veckor i kön vid Slussens busshållplats i ett trafikghetto med gratis avgaser alltid lyckades få den sista ståplatsen på bussen och kände svettdropparna rinna längs ryggraden innanför vintermunderingen och migränen började ticka och jag minns hur jag tillbringade en hel sommar i en söderförort med min tvååriga dotter omgiven av betong och när vi bestämde oss för att uppsöka grönskan på Skansen eller något bad var vi omgivna av miljarder naturtörstande nollåttor som exponerade sina bleka kroppar för den disiga sommarsolen och när mitt första sommarlov som lärare var slut var jag gråtfärdig över den konstgjorda tillvaro jag befann mig i och fyra år senare hade vi mycket riktigt fått nog.