Etta Jones
En skiva från 1960 och jag kan inte få nog. I radion skvalar alla sinatror, benettar och kurtellingar om varandra men vem bär egentligen ansvaret för att jag inte förrän på senare tid har fått upp öronen för Etta Jones? I min kantstötta ipod har Jones den sista tiden varit soundtrack till tågresor och sena nätter och det är magnifikt. Hennes röst är essensen av vad jazz handlar om: det fria obändiga, orädda uttrycket där hennes interpretation av melodi och text bär iväg fjärran över kompet men ändå lyckas hamna mitt i allt i en fullständig interaktion. När man lyssnar på Don't go to strangers känns det som att befinna sig i jazzidiomets allra mest ursprungliga flod där rännilar av sextiotalssound ansluter och skapar skiftningar och nyanser i det grundbluesiga farvattnet. Nestor Haynes är orubblig, men ändå mjuk och böjlig. (Otroligt att samme Haynes, 45 år senare, sitter på Skeppsholmen och dominerar ett helt band.)
Det sägs att Etta Jones är en av jazzens bättre bevarade hemligheter och det är märkligt. Hennes första takter i den lätt luggslitna Bye, bye blackbird flödar i en månglans och det är i sin lätthet samtidigt så kaxigt uppnäst och högburet att det bara går att kapitulera .
Kommentarer
Trackback
