walkingbass

Det kan tyckas oviktigt och som något som inte kommer att spela någon som helst roll ens i mitt tveksamma eftermäle, men under dagar med endast ett litet stänk av gråhet kan jag hamna i ett mentalt tillstånd där jag är beredd att offra min arm för en kopp kaffe och en dammsugare. Vid riktigt krisartade tillstånd kan jag släppa vad jag har för händer för att känna den sträva marsipanen blanda sig med vilket sunkigt automatkaffe som helst. Men efter det vaniljhjärta jag åt på Bernards idag känns det som om jag håller på att lämna grönsakslandet för knaprigheten och den förföriska vaniljkrämen. Kan man kalla det utveckling?