Den självskrivande myten
Det sägs att det bara finns två fotografin av Robert Johnson och vid en snabb genombläddring av häftet till The Complete Recordings verkar det faktiskt stämma. Trots, eller tack vare det är Johnson en av de mest självlysande mytiska gestalterna på den plottriga populärmusikaliska himlen och otaliga är vittnesmålen från ledzeppelinare och claptonare och andra kritvita efterträdare från England och USA som deklarerar Johnsons betydelse för den moderna rockmusiken som deltabluesens främste företrädare och det är väl vackert så, även om jag gärna undviker att höra fler covers på hans material. Det slog mig nämligen när jag lyssnade på den knastriga inspelningen att den nerviga, gnälliga och genomträngande känsla som finns hos Johnson blir något helt annat när det förstoras upp med ett fyrmannaband. Det blir precis lika underligt som när ambitiösa arrangörer skall tvinga ner gudvetvilken musikstil i ett storbandsformat eller när operastjärnor säger att de gärna sjunger jazz och därefter slaktar det uttryck som vuxit fram under årtionden av samspel och nötande, minns Sylvia Lindenstrand (huh).
Johnsons mytologiska värde förstärks förstås med hans sammankoppling med crossroadsmyten, som för övrigt finns kusligt representerad i Mörkrets hjärta via Kurtz' pakt med det djävulska mörkret. Det slog mig häromdan och jag blev lite...rädd. Att läsa Mörkrets hjärta är att hålla en levande organism i sin hand som skiftar karaktär så fort man fäster blicken lite längre än vanligt på en sida. Sammalunda med Johnsons blueslåtar. Man måste vänja sina öron vid mörkret innan man kan se ett skvatt.
Kommentarer
Trackback
