walkingbass

Har lyssnat ett par gånger på Ray Charles duettplatta Genius Loves Company och kommer på mig själv med att undra varför. Det är för snällt och bugande och hovsamt. Konstigt att det inte river och biter mer med en samling artister i populärmusikens stjärnserie och varför har Bonnie Raitt fått en så menlös låt, hon om någon borde ha kunnat locka fram det countrysouliga hos Grandmaster Charles, men min käke fastnar i en gäspning. Den enda gången som Ray Charles sjunger med verklig nerv och det blir ett möte där sångarna gemensamt brottas med friktionen i en låt är i Elton Johns Sorry seems to be the hardest word. Å andra sidan är de minuterna en vink från den himmel som nu måste självsvänga svårt.