walkingbass

Kunde inte motstå frestelsen och när Aretha Franklins Live at Fillmore West äntligen poppar ner i lådan är jag rätt tacksam för min dåliga karaktär. Det går naturligtvis inte att jämföra Arethas rättframma, countrystökiga blodfulla soul med Raphael Saadiqs slicka motownalster men det känns ändå befogat att fråga sig vad som hände på vägen? Dagens R&B och soul är ju i så påfallande många fall så prydligt tillrättalagd och tillbakablickande att det tycks som om svänget har fastnat i gamla vinylspår.
    Arethas band leds av King Curtis och matchar Arethas kärnkraftsoutput perfekt; jag har svårt att tänka mig en sångerska som på ett bättre sätt verkligen tar itu med soundet hos ett tolvmannaband (jag tror att jag räknade rätt) och tre körbrudar. Det är samma band som i tubklippet med Curtis längre ner på sidan, med undantaget, såvitt jag förstår, att Billy Preston spelar hammond med Aretha. Preston spelar, smetar ut sina orgelmackor mellan det distade elpianot och gitarren och jag frågar mig om jag har hört någon inspelning där han spelar bätte och är lika framträdande. Och. Jag säger det igen: Purdie och Jemmott, vilket komp. Nervöst, svettigt och emellanåt så baktungt att att deras nackhår snuddar vid scengolvet. Elektricitet och elasticitet i en sällsynt sällsam förening. Att Ray Charles råkar närvara och blir inbjuden att delta är förstås en bonus, men det här är Aretha Franklins show. En skiva som jag inte förstår att jag har kunnat leva utan.