walkingbass

Jag sjöng i klassrummet idag. När mina IB-elever i ett försök att se bortom internals, mock, muntliga textkommentarer och examensskrivningar, började att diskutera vilken utspringsmelodi (vilket ord!) de skulle ha föreslog jag Jojje Wadenius och Barbro Lindgrens finfina Jag är det fulaste som finns och jag tror inte att den tystnad som spred sig i klassrummet kan beskrivas som något annat än andlös när jag med mitt obefintliga textminne kved fram den första versen. Någon såg ut att kippa efter andan och någon tänkte med största säkerhet att det här är det mest beklämmande och pinsammaste ögonblicket i mitt unga liv. Men det kunde inte hjälpas. Jag var tvungen.
    Jag och min kompbroder H brukar då och då, förmodligen för ofta för vår omgivning, skryta med våra sångstudier på högskolenivå. Det mest bestående minnet av dessa studier för H:s del tycks trots allt vara att han vid ett tillfälle fick lyfta en flygel för att hitta stödet, medan jag fortfarande rodnar när jag tänker på det ögonblick av ofrivillig närhet när min sånglärarinna, i övre medlåldern, placerade min blott tjugotreåriga hand strax under hennes barm med orden: så här skall det kännas när du andas. Och jag vet inte. Det känns som om den obetydliga strimma av musikalitet som finns när jag spelar bas är helt bortblåst när jag börjar sjunga, men då och då tycker jag, uppenbarligen, att inte skall det hindra mig från att vid exklusiva tillfällen brista ut i sång. Utspringsmelodin? Det verkade inte som de blivande studenterna tyckte att den passade. Konstigt.