walkingbass

Hade laddat ett tag för Saadiqs The way I see it och är väl inte direkt besviken på hur det låter när skivan väl trillar ner i lådan, men jag har börjat tröttna på alla retrotreder i soulen. Det här är vintagesoul med neosoulens anslag här och var men mest en resa tillbaka till Motowns sound, här och var lite riffigare, staxigt, men ändå så tillbakablickande att det känns som att titta sångaren i ryggen. Det är naturligtvis kompetent, svängigt och i ordets rätta bemärkelse, kunnigt. Men jag går inte igång. Jag funderar på varför jag skall lyssna på Saadiq istället för Marvin Gaye eller en tidig Stevie Wonder, som medverkar på skivan, och tvekar inför svaret. Låtmaterialet. Starkt. Inte nyskapande, men starkt. Men å andra sidan, var det här det jag behövde? Nej. Jag längtar efter Meshell. Igen.