walkingbass

Det är något lugubert med veckan innan jul eftersom sinnebilden av jul, ja den mer idylliska, på det mer verkliga planet utan vidare konkurreras ut av en vecka där allt skall avslutas, avrundas, förfärdigas och bokföras på kontot över avklarade prestationer. Att arbeta den sista veckan innan jul är därför inget annat än ett mentalt risktagande där missförstånden står som spön i backen och alla, lärare och elever, inte ens rullar fram på en punktering, nej vi skaver fram på fälgen över en vägbana där väghållningens omsorgsfulla sandning erbjuder mesta möjiga friktion och det gnisslar och knirkar när den sista gnuttan av kreativitet skall pressas fram i de mest mjölksyrefyllda tramptagen på året. Att jag aldrig lär mig, tänker jag när jag doppar näsan i de sista uppsatserna och tröstar mig med en balja java.    
    Det är något östergrenskt åttiotalistiskt med ordet luguber och det fastnade som tapetklister när jag för någon dag sedan läste inledning tlll hans Gentlemen från 1980 och jag längtade så intensivt till de svullna stockholmsskildringarnas förlorade överlastade land att jag till och med hade överseende med hans användande av imposant. Och när jag slår upp ordet på nätet menar Wiktionary att Östergrens roman har medfört en comeback för luguber. Kan det verkligen vara sant? Det känns nästan som ett obsolet uttryck.