walkingbass

På outgrundliga vägar har ett klipp med LaGaylia Frasier och CVL hamnat på tuben och det kändes som en riktigt bra spelning (min nittonåring har gnällt på mig hela kvällen för att jag aldrig kan tycka att något jag gör är bra, därav det ogenerade självberömmet) och jag tror att alla i bandet gick i gång en smula på hennes sätt att placera sig själv mitt i musiken och det faktum att hon kommunicerade oavbrutet, med bandet, med publiken och alla som råkade komma inom hennes elektriska radie. Jag? Står på en plats dit ljuset inte riktigt når och tittar i noterna. Svänger det? Hyggligt. Är jag bitter? Jag? Löjligt. Vad gör jag helst, spelar med LaGaylia i Stockholm eller lyssnar på IB2:s muntliga textkommentarer? Dum fråga, jag gör vad som helst för mina elever och vad är egentligen en bal på slottet? Mister du en står dig tusen åter.