Filmchock: De ofrivilliga
Den lägger sig som ett våtvarmt klibbigt omslag i hjärttrakten och i flera dagar har jag gått omkring och osaligt undrat hur jag egentligen skall behandla en av de mer besynnerliga filmupplevelser jag varit med om. Det hela börjar chockartat med dialoger och scener som för tankarna till en av Bengt Ohlssons noveller och jag känner igen mannen med fyrverkeriet i ögat och ser i eftertexterna att det är Villmar Björkman från Nässjö som jag kom i kontakt med när han satsade allt i en produktion av Guys and Dolls som nog var rätt dömd att misslyckas från sida ett.
Hela filmen andas ett slags komiskt obehag, om det finns, och det är smärtsamt att se, och omöjligt att värja sig mot känslan när fem av varandra helt oberoende historier obönhörligen knuffar sina huvudpersoner mot en point of no return och ett ögonblickdär allt plötsligt bara är för sent. Någon av karaktärerna handlar rätt och med civilkurage, men det tycks inte hjälpa; vi är ofrivilliga deltagare i ett spel som inte går att påverka och vår tillvaro är absurd och grym. Vi lever våra liv som moraliska solitärer och för att citera slöjdläraren som just spöat upp en elev och försöker få en kollega som sett det hela att be om ursäkt för sin reaktion: Lycka till!
Hela filmen andas ett slags komiskt obehag, om det finns, och det är smärtsamt att se, och omöjligt att värja sig mot känslan när fem av varandra helt oberoende historier obönhörligen knuffar sina huvudpersoner mot en point of no return och ett ögonblickdär allt plötsligt bara är för sent. Någon av karaktärerna handlar rätt och med civilkurage, men det tycks inte hjälpa; vi är ofrivilliga deltagare i ett spel som inte går att påverka och vår tillvaro är absurd och grym. Vi lever våra liv som moraliska solitärer och för att citera slöjdläraren som just spöat upp en elev och försöker få en kollega som sett det hela att be om ursäkt för sin reaktion: Lycka till!
Kommentarer
Trackback
