walkingbass

Upptäckte att de uppsatser som jag trodde att jag skulle rätta redan var rättade. Av mig. När gjorde jag det? Jag är orolig att jag lever ett parallellt liv där jag uppfyller alla plikter utan att blinka och med ett tålmodigt inåtvänt leende. Som en uppsatsrättningens evigt flinande martyr.
    Fyraåringen är hos mormor och morfar och det känns inte aktuellt att titta på adventskalendern utan hennes frågor. Tomt, men jag kompenserar det med att upplysa sonen om olämpligheten i att fylla diskmaskinen med nudlar och är nära den obligatoriska, lätt moraliserande, utläggningen om att det kanske skulle kunna vara roligt att hjälpas åt lite, men hejdar mig innan jag går i spinn fullständigt och dricker kaffe och läser Bass Players intervju med Anthony Jackson.