walkingbass

Kollegan B, som förvisso verkligen är något att luta sig mot i den pedagogiska snålblåsten, hinner mellan bokläsningen och det initierade litteraturbloggandet med att angripa de subjektslösa meningarna, som hela min blogg är nedlusad av och jag måste skynda till försvar för mina meningskonstruktioner, mitt kött och blod, utan det underförstådda jag.
    I mina ögon, med min högst begränsade känsla för stilistik, menar jag att den subjektslösa meningen under stundom är charmerande eftersom den upphäver den så konventionella nexusrelationen, eller åtminstone gör den mindre tydlig, och placerar fokus på predikatet, på det som händer istället för på min blygsamma och om sanningen skall fram, rätt ointressanta person; det vill säga jag. När jag så oavbrutet skriver på det sättet vill jag skapa en mer direkt och rapporterande känsla med ett skeende i centrum där det första ordet verkligen talar om vad som händer. Och. Att en svensklärarkollega viftar med varningsflaggan tror jag är ett pris jag tänker betala för min rätt att fortsätta att skriva meningar utan subjekt. Försök att hindra mig.
   
Tänker skriva utan jag
svänger utan subjektets
tradiga vänstertyngd
spelar bättre
flyttar mera luft
virvlar upp mera damm
i syntaktiskt avstamp
slarvar runt på en motorväg
nattar barn
tittar på hockey
väntar med tonen till nästa slag
och
du -
det är
jag