walkingbass

Världens näst bästa plats att leva på. Sa pastorn i missionskyrkan innan vi exekverade vår julkonsert i Läkarmissionens regi och efteråt intog vår tekaka med ost i källarvåningen. Och det enda som återstod av en helg med konserter med på Fotö, i Mölndal och just Åmål var resan hem och vi passerade Mellerud och det var omöjligt att inte tänka på Sam Bengtsson, just från Mellerud, och hur jag som femtonåring torterade mina föräldrar med att lära mig hans basgångar utantill. Ronander, Ingmar Johansson, Rickfors, det gick alltid att känna igen hans ton och timing och trots att jag aldrig träffat honom vågar jag påstå att mitt liv hade sett annorlunda ut om jag inte fastnat för hans eleganta, minimalistiskt obändiga sväng.
    En av helgens absoluta klimax var annars när åldermännen B och H så enkelt läxade upp ungtupparna J och P i pingisdubbel. Ålder, erfarenhet,estetik och ett telepatiskt samarbete där vi med ett lätt fotarbete svävade över korkmattan innan vi skoningslöst smashade ut deras larviga ballongplockar och vi tittade förvånat på varandra efteråt som om vi bägge på nytt hade upptäckt den medfödda bollbegåvning som inte alltid behövs i vårt dagliga värv. 
    När vi tidigare på söndagen intar den näringsrika lunchen på pizzerian i Åmål Centrum ser jag lite förvånat att Gustav Fröding har fåt ge namn åt en av pizzorna och jag kan inte se det på något annat sätt än att Fröding själv, mellan raderna, pekar på mig från sin himmel som om han ville säga att han förjänar bättre på svensklektionerna i fortsättningen; passion och entusiasm, och jag skakar till innan jag beställer något helt annat. Vad pizzan innehöll? Räkor och tonfisk.
   Hemma 23.30, vid köksbordet efter att ha hejat på tonåringar som ligger i drivor i sofforna, har fyraåringen blivit femåring och sover gott. Det känns tomt.