walkingbass

Lyssnade exakt fyra minuter på Carin Götblads sommarprogram igår, den tid det tar att ta sig över Björnebergvägens farthinder efter en neslig badmintonsförlust som skall kännas i huvud och ben dagen efter, och jag bromsade in när jag hör henne avannonsera musiken, Sara Isaksson, med orden "Sveriges bästa röst". Och jag vet inte varför jag förvånades, en länspolismästare måste väl inte lyssna på Scorpions, när jag i samma stund insåg att jag delar hennes förtjusning i Isakssons röst. Hon sjunger allt som oftast innerligt och utan att briljera men har istället en personlig, unik frasering och den där  mystiska förmågan, som jag tror att jag skrivit om någon tidigare, att forma orden i munnen och skicka ut stavelserna i universum för att leva sitt eget liv innan de hamnar i lyssnarens öra.
    En del, väldigt få, har den där förmågan att uttrycka något alldeles eget, något som går att urskilja bland miljoner intryck och kanske beror det på vår längtan efter just det personliga uttrycket, en människas säregna röst är så stark att våra trötta öron girigt absorberar det unika, det som plötsligt gör musiken till något livsnödvändigt.