walkingbass

Läser Mikael Niemis Näsblod under högmässan, hans första utgivna diktsamling från 1988 och blir förstås förtjust över den där dråpligheten som är släkt med Sture Dahlström men som ändå bygger på någon slags tjurig mytisk klangbotten som käns rätt sträv och kvistig i sin språkdräkt. Niemi har den modiga egenskapen att skruva sitt språk och sina alster ett varv extra så att man sätter sig upprätt i fåtöljen och backar med blicken och undrar hur han i all världen kunde hamna här när han började där. Ungefär som i Martin Kellermans Rocky där dialogen på något skickas iväg till vägs ände. Men där seriehunden är storstadsslött distanserad och likgiltig är Niemi kött och blod och närvaro.