walkingbass

Handlingen är märklig. En kurort i centrum, där infertila kvinnor behandlas framgångsrikt. Konstigt nog bär flera barn efter den lyckade behandlingen Doktor Skretas drag. En otrogen jazztrumpetare, Klima, som övertalas att erkänna sitt faderskap till en sjuksköterska som förföljs av den troliga fadern. En man, Jakob, som bär med sig ett piller för att kunna ta sitt eget liv om det skulle behövas. Trumpetarens fru, som alltmer upptäcker att svartsjukan är det som ger hennes äktenskap bränsle. Och Bertlef. Vars fru Olga genomgår en lyckad behandling och föder ett barn som har samma födelsemärke som Skreta. Och Skreta igen, som ber Bertlef att adoptera honom. Blir då Skreta bror med sin egen son?
    Kunderas anslag är fjäderlätt och mitt i den omsorgsfulla väven av figurer som snuddar vid varandra och sätter varann i rörelse finns det ett slags kärleksfullt förhållningssätt till människan som är bedårande. Det är den mänskliga skröpligheten och självgodheten som sätts under lupp och mitt i kaoset finns en knivskarp skildring av de inre mekanismer som styr oss i den absurdaste av världar. Det är komiskt med en anstrykning av den svarta oljefärg som går att finna hos Kafka.
    Av någon anledning tänker jag på Seinfeld när jag läser Avskedsvalsen. Seinfelds karaktärer snurrar ju kring det meningslösa, ingentinget i en evig karusell. Kundera har en attityd som ibland påminner det. Skillnaden är förstås att Kundera vänder sin blick inåt och navigerar rätt in i den labyrint av känslor och drifter som styr vår existens och det samspel vi har med andra människor. Det är som om han, med ett leende, lyfter upp det skruvade sociala sammanhanget i romanen och förklarar för läsaren att det är så här vi fungerar i vår bräcklighet och eländiga självcentrering. Du behöver inte gilla det, men likväl.