walkingbass

Jag är rädd att jag har spelat sönder mitt vänstra öra och det suger. Jag vet inte riktigt hur det gick till; ett cymbalslag, en rundgång, fem söndagar av för hög inearmonitor i Gränna på egen begäran, eller ett barnskrik? Jag är rejält lomhörd, och nej det är ingen vaxpropp, men ändå ljudkänslig på något märkligt sätt och som grädde på moset hör jag ett fyrstruket ess hela tiden. Jag vill inte påstå att jag tänker på det hela tiden, men igår när jag låg i beckmörkret och försökte slumra in tröttnade jag rejält och drog mig till minnes en kollega från förr som berättade att han var tvungen att ha radion på rätt hög volym för att inte distraheras av det dissonanta tinnitusackordet han hade i skallen. När jag hörde hans insomningsvanor bet jag mig i läppen för att inte börja skratta, sån är jag, nu tror jag att jag vet bättre.
    För det mesta är jag rätt noga med öronproppar när jag spelar, men det är samtidigt förrädiskt. När man plockar ur propparna efter ett rep känns lurarna spröda som mormors kaffekoppar och det är ofelbart, det är då en trumpetare skall se om han verkligen kan nå den där höga tonen han missade på repet och så står man där med tårar i ögonen och en ton inristad i trumhinnan.
    Jag har varit med om något liknande ett par gånger tidigare, men då har det sakta, sakta gått över, eller snarare fadat ut. Den första gången var efter en dansspelning på Stora Hotellet när jag ute på parkeringen märkte att jag fortfarande hörde cymbalslagen i huvudet, en halvtimme efter sista tonen. Den andra var efter Totos märkliga gratiskonsert på Västra Torget på 1900-talet. Som sagt det gick över. Jag vet inte om jag hade orkat leva med Lukather som ständig gäst i pallet.
    När jag sitter i uterummet med min fjärde kaffekopp och lyssnar på Avishai Cohen drar jag snabbt slutsatsen att ett borduness i huvudet nästan alltid låter fel. Fasen.