Eftertänksamt, Herbie Hancock
Efter alla mer eller mindre lyckade popjazzproduktioner som har duggat ner de sista åren så är Herbie Hancocks River: The Joni Letters ett album som sträcker sig en bit längre, framför allt på grund av Hancocks pianospel som är eftertänksamt, lyriskt, sökande men ändå blodfyllt tungt och fjäderlätt. Wayne Shorter, som jag älskar och emellanåt blir smärtsamt provocerad av har nog inte kommit mer till sin rätt, på senare år, än med sina insmygande ocentrerade fills på den här skivan.
Det är ett konceptalbum som på djupet lyckas transformera Joni Mitchells text och musik till något nytt och det tycks som om Both Sides Now ackompanjerar min sommar. Hancocks version är svindlande i sitt eftertänksamma mode. Shorters solo är så sprött att det trillar ur högtalarna och spricker sakta mot golvet. Jag har hört Dave Holland någon gång på Skeppsholmen och varit skeptisk, men här utgör han en fullvärdig sparringpartner till Hancock tillsammans med Vinnie Colaiuta på trummor. Ett triojazzens dreamteam där helheten blir en större summa än delarna. Och det är i sammanhanget något rätt fantastiskt.
Joni Mitchell, Corinne Bailey Rae, Norah Jones, Leonard Cohen och Luciano Souza gästar som vokalister, men det mest oväntade och spännande inslaget är ändå Tina Turners version av Edith and The Kingpin. Hon sjunger souligt på ett funkigt sätt som jag aldrig har hört henne tidigare med små nasala wailingar som får hjärtat att slå lite fortare och Lionel Louekes gitarr pluckar i bakgrunden bakom Shorters och Hancocks brottningsmatch.
Om du har glömt hur musik skall framföras, lyssna en timme och låt omvärlden skramla på egen hand ett tag.
Det är ett konceptalbum som på djupet lyckas transformera Joni Mitchells text och musik till något nytt och det tycks som om Both Sides Now ackompanjerar min sommar. Hancocks version är svindlande i sitt eftertänksamma mode. Shorters solo är så sprött att det trillar ur högtalarna och spricker sakta mot golvet. Jag har hört Dave Holland någon gång på Skeppsholmen och varit skeptisk, men här utgör han en fullvärdig sparringpartner till Hancock tillsammans med Vinnie Colaiuta på trummor. Ett triojazzens dreamteam där helheten blir en större summa än delarna. Och det är i sammanhanget något rätt fantastiskt.
Joni Mitchell, Corinne Bailey Rae, Norah Jones, Leonard Cohen och Luciano Souza gästar som vokalister, men det mest oväntade och spännande inslaget är ändå Tina Turners version av Edith and The Kingpin. Hon sjunger souligt på ett funkigt sätt som jag aldrig har hört henne tidigare med små nasala wailingar som får hjärtat att slå lite fortare och Lionel Louekes gitarr pluckar i bakgrunden bakom Shorters och Hancocks brottningsmatch.
Om du har glömt hur musik skall framföras, lyssna en timme och låt omvärlden skramla på egen hand ett tag.
Kommentarer
Trackback
