walkingbass

Allt under det att Direktören och Rektorn försökte finslipa sina ursäkter för gårdagens frånfälle tog undertecknad, en överviktig tjugofemöresadjunkt, sig an Läkaren i en öde badmintonhall. Inledningsvis, ett kryckigt spel med små marginaler och taffligt spel och trots att jag ledde med 5-1 vann pillertrillaren med 15-7. Ynkligt. Jag spelade dock alltmer upp mig och vann det andra setet komfortabelt, inte minst tack vare några förvånande serveess där Läkaren stod på hälarna. I min totala enfald trodde jag att ett tredje set väntade, där blodsmaken, svordomarna, kampen och svetten skulle impregnera banan med ammoniakdoft, men nej. Trolleri. Med väl avvägda servar, fina clear och några smashar som påbjuder en ommålning av banans linjer, detroniserade jag medicinkillen med 15-1. Det tål att upprepas. 15-1. Lägg därtill den nackspärr som Läkaren torde ha ådragit sig då han blivit passerad i sina rusningar mot nät. Men det är å andra sidan inget som inte en Ipren kan bota. Jag förstår inte. Jag känner mig så stark. Rörlig. Effektiv. Timingen är underbar och mitt spel tycks mogna som ett årgångsvin i en sval vinkällare.
    Efter matchen försökte jag muntra upp den modstulne kamraten med orden "Du ville i alla fall väldigt mycket." I övrigt, jag känner mig som matadoren i Disneys Ferdinand. Kan ingen bara besegra mig? Det här är inte bra för mig.