walkingbass

Hörde Mattias Enn sjunga ett par vidunderliga paradnummer ur Zarah Leanders repertoar i Studio Ett i dag. Hans artikulation och emfaserade tungspets-r fick bilhögtalarna att krampa och hoppa ur dörrarna. Magi. Enn är förstås i ropet med anledning av att Leander skulle fyllt 100 i år och att Folkoperan i Stockholm sätter upp "Zarah". 
    Vill inte påstå att Leander har varit mitt livselixir men desto mer fascinerad är jag av denne Enn som är så otidsenlig där han med alla röstliga manér och sin fantastiska timing levererar musik som de flesta närmar sig med dammvippa och städrock. Hans röst är helt osviklig och han förmedlar en så sentimental och samtidigt poserande känsla att klockorna stannar. Det är helt enkelt oerhört att höra en ung människa ägna sig så hängivet och skickligt åt något som sannolikt aldrig riktigt kommer att ligga i tiden. 
    Jag hade nöjet att kompa Mattias Enn på Svarta Börsen, vilket han med hundraprocentig sannolikhet har förträngt. (Jag var tvungen att leta efter mappen för att försäkra mig om att jag inte producerat ett fullständigt fantasifoster.) Han gav ett mycket sympatiskt intryck även om han insisterade på att jag skulle bära smoking, som är det mest förhatliga plagg jag vet. Jag kan hur som helst inte glömma hans förtrollande version av Les feuilles mortes, den franska sång som är förlagan till jazzstandarden Autumn leaves. Han sjöng en rubaterad vers som jag aldrig hört och fångade sedan ett uttryck i presentationen av originaltemat som innehöll den där sorgsna, laddade känslan som man alldeles för sällan hör i jazzen. Jag minns att jag fick känslan av att han återerövrade melodin från jazzen till dess ursprungliga form. Och varför inte? Få musikstilar har väl mer skamlöst knyckt material från andra genrer än jazzen. Friskt.