Välkommen hem!
En god fredag eftermiddag hinner jag slinka in hos Klasses och bläddra igenom några vinylbackar av det förflutna. Idag gick jag därifrån med ett par CD och en handfull vinyl. När jag skulle placera in CD-skivorna i hyllan så gled två dubletter ut från sina platser och hånflinade åt mig. Jag svär. I Musselstranden av Hermansson beskrivs det förflutna som något som har flera skikt och jag kan bara instämma. Jag kommer ihåg vilka LP-skivor jag har, men glömmer uppenbarligen bort vilka digitala media som har tagit plats hos mig. Ge mig bara två år till så kommer jag att vara komplett senil.
I skivkonvolutet till Välkommen hem! (-90) syns LeMarc med textutkast och ett kasettband med Gladys Knight and The Pips och visst finns det rätt tydliga motownreferenser blandat med de plastiga nittiotalssyntarna. Soundmässigt går jag inte igång på det här, men LeMarcs låtar har ju på senare tid visat sig bära vilken artist som helst och de är naturligtvis inte sämre när han sjunger själv. Han har medvetet placerat sig i den svenska poprockens mest centrerade fåra men lyckas ändå leverera något som är äkta och innerligt. Emellanåt låter han som en svensk Van Morrison. Håller det? För fasen. Texterna är nakna och jag frågar mig om någon svensk medelålders man med gitarr på magen har skrivit en mer direkt och chosefri kärlekslyrik.
Jag tror inte det.
