TCB
Jag befinner mig i ett tillstånd där jag är pånyttfödd, har skådat ljuset, befunnit mig så nära idévärlden att jag tror att livet faktiskt har en vag men, ändock, mening. Å andra sidan är jag förbryllad, generad och kanske till och med en smula kränkt.
Första akten inleds med ett par instrumentala nummer där TCB, ja alltså Elvis originalband med sjuttiotalets krämdelakrämmusiker, av någon anledning har ersatts av Cadillac Band, ett svenskt amatörband av högst medioker kvalitet. De backar upp en fantastisk stråksektion och en maffig blåssektion med fyra riktigt glödande trumpeter och fyra fläskigt fläkande tromboner, sax och flöjt.. Enligt uppgift kommer orkestermusikerna från Belgien, men det framgår inte av programmet. Därefter intar The Sweet Sensations scenen och gör några hyfsade nummer, bland annat Amazing grace i ett snyggt paketerat acapellaarrangemang. Temperaturen stiger ytterligare ett snäpp när The Imperials gör några nummer med amerikanskt fullödig stämsång. Det hela är småtrevligt men är förstås bara en aptitretare innan TCB tar över scenen efter paus. Och plötsligt står hela gänget där. Hardin, Scheff, Burton och Tutt. Och spelar så vitalt, svängigt och choosefritt att det är omöjligt att inte känna värmen från scenen. I fronten finns Terry Mike Jeffrey som sjunger så övertygande och rätt utan att alls snudda vid Elvis manér och tics. Det framstår som en respektfull hyllning och framförs med en av de bästa rösterna jag hört i konsertsammanhang. En god vän, för övrigt sångare, höll vid flera tillfällen på att upplösas i atomer av rent lyckorus. Det var musikalisk magi bortom det som kan förklaras.
Tänk dig in i situationen. Du sitter och lyssnar på levande rockhistoria som framförs av legender med en sångare som tar ut sitt hjärta i varje frasering, alla uppbackade av stråkar, blåsare, The Sweet Inspirations och The Imperials. Plötsligt introducerar Terry Mike Jeffrey Svenne Hedlund som bland annat gör Love Me Tender. Plötsligt befinner vi oss i Folkets Park 1979. Det är svartvitt, charmlöst och uselt. TCB applåderar artigt men måste ju också längta tillbaka till det sagoslott de nyss hade byggt upp. När Hedlund har fått sina minuter i ljuset introduceras Alf Svensson(?) på sax och Michael Järlestrand, sång. De skall medverka i How Great Thou Art. Som för övrigt redan hade spelats i första set. Och det är här mina damer och herrar som det blir så plågsamt att det tar sig fysiska uttryck för när TCB, världsmusiker, lydigt spelar introt till låten presenterar Svensson temat på sin ostämda taskiga altsax med en ton som är så rutten att min gode vän håller min arm så hårt att jag tror att den skall gå av och trycker in sitt huvud bakom min rygg för att liksom bara ta vägen någonstans och det är så genant att jag fortfarande ryser och när Sax-Affe äntligen tystnar tar Michael Järlestrand vid med en hygglig röst men som naturligtvis inte kan mäta sig med någon av de amerikanska gästernas formidabla röstresurser och min gode vän tror att han viskar men han skriker i mitt öra att han sjunger fel text och just när du tror att det inte kan bli värre träder kvällens konferencier in och fast övertygad om att det är han som är hela kvällens nav dödar han det som skulle kunna varit en konsert av absolut världsklass.
Jag måste säga att jag inte förstår hur det är möjligt att stjälpa en konsert med en sådan musikalisk potens på scenen.
Första akten inleds med ett par instrumentala nummer där TCB, ja alltså Elvis originalband med sjuttiotalets krämdelakrämmusiker, av någon anledning har ersatts av Cadillac Band, ett svenskt amatörband av högst medioker kvalitet. De backar upp en fantastisk stråksektion och en maffig blåssektion med fyra riktigt glödande trumpeter och fyra fläskigt fläkande tromboner, sax och flöjt.. Enligt uppgift kommer orkestermusikerna från Belgien, men det framgår inte av programmet. Därefter intar The Sweet Sensations scenen och gör några hyfsade nummer, bland annat Amazing grace i ett snyggt paketerat acapellaarrangemang. Temperaturen stiger ytterligare ett snäpp när The Imperials gör några nummer med amerikanskt fullödig stämsång. Det hela är småtrevligt men är förstås bara en aptitretare innan TCB tar över scenen efter paus. Och plötsligt står hela gänget där. Hardin, Scheff, Burton och Tutt. Och spelar så vitalt, svängigt och choosefritt att det är omöjligt att inte känna värmen från scenen. I fronten finns Terry Mike Jeffrey som sjunger så övertygande och rätt utan att alls snudda vid Elvis manér och tics. Det framstår som en respektfull hyllning och framförs med en av de bästa rösterna jag hört i konsertsammanhang. En god vän, för övrigt sångare, höll vid flera tillfällen på att upplösas i atomer av rent lyckorus. Det var musikalisk magi bortom det som kan förklaras.
Tänk dig in i situationen. Du sitter och lyssnar på levande rockhistoria som framförs av legender med en sångare som tar ut sitt hjärta i varje frasering, alla uppbackade av stråkar, blåsare, The Sweet Inspirations och The Imperials. Plötsligt introducerar Terry Mike Jeffrey Svenne Hedlund som bland annat gör Love Me Tender. Plötsligt befinner vi oss i Folkets Park 1979. Det är svartvitt, charmlöst och uselt. TCB applåderar artigt men måste ju också längta tillbaka till det sagoslott de nyss hade byggt upp. När Hedlund har fått sina minuter i ljuset introduceras Alf Svensson(?) på sax och Michael Järlestrand, sång. De skall medverka i How Great Thou Art. Som för övrigt redan hade spelats i första set. Och det är här mina damer och herrar som det blir så plågsamt att det tar sig fysiska uttryck för när TCB, världsmusiker, lydigt spelar introt till låten presenterar Svensson temat på sin ostämda taskiga altsax med en ton som är så rutten att min gode vän håller min arm så hårt att jag tror att den skall gå av och trycker in sitt huvud bakom min rygg för att liksom bara ta vägen någonstans och det är så genant att jag fortfarande ryser och när Sax-Affe äntligen tystnar tar Michael Järlestrand vid med en hygglig röst men som naturligtvis inte kan mäta sig med någon av de amerikanska gästernas formidabla röstresurser och min gode vän tror att han viskar men han skriker i mitt öra att han sjunger fel text och just när du tror att det inte kan bli värre träder kvällens konferencier in och fast övertygad om att det är han som är hela kvällens nav dödar han det som skulle kunna varit en konsert av absolut världsklass.
Jag måste säga att jag inte förstår hur det är möjligt att stjälpa en konsert med en sådan musikalisk potens på scenen.
Kommentarer
Trackback
