walkingbass

Var rätt tveksam när jag lade på Peter Gabriels So på grammofonens filtmatta. 21 år är en lång tid och Gabriels musik står knappast Stings efter när det gäller pretentioner och under en period spelade jag dessutom  närmast sönder skivan. Mycket rikitgt. Sledgehammer känns trots allt tröttsam efter miljoner musikvideominuter på MTV med dansande kycklingar och en estetik som även för en sextiotalist känns för kvävande åttio. Men. Lyssna på Don´t give up. En hymn till människan med Kate Bushs säreget fria röst parad med Gabriels nakna rocktenor. Bushs frasering får tiden att stanna . 
    Gabriel har alltid haft den goda smaken att omge sig med musiker som både representerar konstnärsskap och fullödig professionalism. Tony Levins basspel är ett skäl så gott som något att med fingrar som lärkvingar bläddra fram So i skivantikvariatet. Det avslutande basgroovet på Don´t give up leder hela låten in i ytterligare en dimension. Dyrt.
    Läste en intervju med Levin för många år sedan där han försökt förmå Musicman ett göra en signaturbas åt honom med tre strängar. Rätt udda i en tid där många basister helst ville ha fler strängar än gitarristerna.