walkingbass

Hemkommen efter veckans innebandymatch med en fotknyla (fritt från Rolle Stoltz) som skiftar i blått och grönt. Anledningen är att en av mina mindre nogräknade kollegor svingade sin klubba ifrån öronhöjd och med full kraft träffade sagda knyla. Bollen hade för länge sedan lämnat händelsernas centrum men eftersom jag inte ville lämpa över det defensiva ansvaret på någon annan stod jag kvar och pang eller snarare klonk integrerades räfflad hårdplast med mitt sköra skelett. Jag rörde naturligtvis inte en min men kände att en tår sipprade fram i vänster ögonvrå på samma sätt som hos Steve Martin i Rivierans guldgossar. Jag måste erkänna att jag på något sätt fortfarande gråter inombords när jag ser förödelsen.

När liten dotter är lagd bläddrar jag fram TV-tablån i hopp om att finna något underhållande att titta på, men ser snart att P2 sänder Alan Holdsworth, inspelad live i Malmö. Alltså en konsert som ägde rum några dagar innan jag såg Holdsworth i Stockholm i maj. Jag måste erkänna att jag inte alltid försvarar den svenska statsradion, mest för att jag tycker att den är så kolossalt otymplig och i sin organisation verkar bära på så mycket dött kött, men ikväll blir jag närmast rörd över att P2 verkligen gjort sig omaket att banda konserten live. Holdsworth är omtalat motvillig till att spelas in överhuvudtaget men uppenbarligen har någon förmått att övertala honom. Ljudet är helt perfekt, egentligen helt färdigt för en CD-utgåva, och det distade elpianot och AH:s legatosolon låter sagolikt. I mixen uppfattar man ännu tydligare vilken briljant pianist Pasqua är kanske för att Wackermans trumspel inte tillåts att dominera ljudbilden. Mellan låtarna går det att höra hur bandmedlemmarna samtalar och som lyssnare kan jag inte vara närmare musiken än så utan vara där. P2. Jag är imponerad.


Hur stor är chansen att RIX FM stod på kö för att få spela in konserten?