walkingbass

Det var förstås stort att se och höra Jerry Scheff igår. I sjuttiotalsshowerna med Elvis var han en rätt tanig kille i sparkdräkt med tidstypiska polisonger och igår vankade en distingerad äldre man in med ett brett leende och ett skönt groove. Hans spelstil är lika typisk nu men det gör ont att säga att han tappat en del av sin magiska timing. Kanske var han den av TCB-gubbarna som kändes rostigast, men hans insats var förstås ändå stabil. När han började klättra på halsen i sina karakteristiska fill blev jag emellanåt nervös, utan anledning visade det sig för det mesta. Hans attityd var helt avväpnande. Vid ett tillfälle gjorde han det klassiska misstaget att trampa ur instrumentkabeln. Don´t worry. Han böjde sig ner och plockade upp kabeln pluggade in och väntade in nästa tolva och basen satt återigen som en fet padda i väggen. När han spelade bassolot i Polk Salad Annie, för vilken gång i ordningen(?), var min nostalgidos så hög att jag borde avgiftas, vilket i och för sig Alf Svensson gjorde senare, när jag snarast kände mig som en heroinist som blir bjuden på koffeinfritt kaffe.  
    Under en stor del av konserten undrade jag varför det stod ett gigantiskt case jämte Scheff. Allt fick sin förklaring när han prydligt lade upp noter till en av Svenne Hedlunds låtar. Han vände ryggen mot Hedlund och fokuserade på sin kompskiss. Attityd?