walkingbass

Blåser bort dammet från Japans Tin Drum från 1981 i mitt arma sökande efter det optimala vinylknastret och jag blir kanske inte direkt född på nytt men får omedelbart lust att ta på mig kostym och dricka te.
    Du kanske minns Japans rätt besynnerliga artpop med Mick Karns bandlösa bassound parat med David Sylvains röst, som emellanåt låter som en avslappnad Bryan Ferry. Här och var blir det, 26 år senare, en aning sökt, som om någon i ett musiklaboratorium sitter och tänker att vi blandar brittisk syntpop med lite Stockhausen och se där några gamla orffprylar, släng i, pukor är exotiskt och varför inte skruva fram lite hemliga syntljud, just det; japansk soya - späd ut  och marinera. Svänger det? Nja, men det är trivsamt och fortfarande rätt originellt med musik som bygger på Karns utsmyckande bandlösa bas och pukor. Efter ett par genomlyssningar börjar det luftiga soundet bli milt suggererande. Det hade varit än mer intressant om melodierna hade lånat kulörer från öst istället för att klä det vanliga fattiga brittpoptonspråket i kimono. Men. Jag blir fortfarande lätt förälskad i tilltalet.
    Texterna är så där utsökt brittiskt poserande där varje textrad uttalas på behörigt avstånd alltmedan mascaran sakta stelnar.

I´m tired but we won´t sleep at all
Even though the air is calm
There´s something here it´s something warm
Something cuts and scars inside tonight

Sons of pioneers are hungry men