Ge mig ett vettigt...
...skäl att för andra lägga en förlåtande grund med min bas.
Jag spelade idag med B (trumslagare) och S (pianist). När vi inledningsvis stökade upp vår utrustning småpratade vi i vänlig samtalston. Det visade sig att de båda hade läst delar av min blogg och de lät antyda att mina texter skulle vara präglade av en dyster och närmast uppgiven ton. Jag tappade för en kort stund fotfästet och kunde inte riktigt finna mig.
När jag slutligen samlat mig frågade jag: Uppfattar ni inte min blogg som en hyllning till livet?
De tittade på varann och brast ut i skratt. Inte ett hånskratt men det där skrattet som både är hjärtligt och hjärtlöst på samma gång.
Jag satte mig ner och försökte att stämma min bas.
Nej, ett hånskratt var det absolut inte. Mer ett försök att lätta upp stämningen. Att, om möjligt, skänka lite tröst och hopp.
Jag tror att vår samlade åsikt om bloggen var att den är ett självutlämnande samtidsdokument, som på ett unikt sätt beskriver den splittrade mansrollen av idag samt de ständiga konflikterna mellan ett förbrännande konstnärsskap och kraven från en oförstående familj. Eller också är den bara ett slöseri med elektoner. Jag vet inte riktigt.
Men det var ändå kul att du kunde ställa upp och täcka upp för vår bristande förmåga med din "förlåtande grund".
Jo, det var rätt ädelt med tanke på hur känslokallt ni uppträdde. Men sån är jag.
