Brecker och Ogerman
Jag kommenterade Michael Breckers Pilgrimage tidigare och sa att hans "saxsound var bättre än någonsin". Jag hade fel.
Jag har de senaste dagarna lyssnat på Cityscape. 
En skiva där Claus Ogerman har skrivit och arrangerat musiken och Michael Brecker är tenorsolist. Ogerman är kanske främst känd för sitt samarbete med Sinatra och Jobim, men har här skrivit en musik som du som lyssnare måste kliva in i. Det finns ett europeiskt behärskat vemod i In the presence and absence of each other där Ogermans arrangemang arbetar med de där dissonanta klangerna som bildar en orolig och ändå betagande vacker bakgrund till Breckers saxton som inte gör någon hemlighet av att den bara är på utflykt från jazz- och funkland.
I de mer funkiga avsnitten känns kombinationen av Steve Gadds trummor, Marcus Millers gnistrande elbasspel och den storslagna stråksektionen underbart kitschig. Hur många försök har inte tonsättare världen över gjort att försöka foga ihop konstmusikaliska förtecken med kompsektioner av fullblod? Tack vare att Brecker verkligen har förmågan att brottas med och matcha det sound han möter blir resultatet trots allt attraktivt. Och. Hans saxsound 1982 är helt omistligt. En vitalitet och ett personligt uttryck som bär över årtiondena. Och vad är det för känsla han uttrycker i sin komprimerade saxton? Jag vet inte.
