walkingbass

J-Södra-Enköping. 0-1. Ingen rolig match. Jag satt i ett hav av kritiska kollegor som oavbrutet öste ut sitt ofiltrerade missnöje över de tappra grönas oförmåga att åstadkomma något kreativt. Ju längre matchen led, desto mer synd tyckte jag om hemmalaget och jag började fundera på hur det skulle vara att ha en publik på tvåtusen personer som inte bara kritiskt granskar mig i mitt dagliga värv utan också oavbrutet kastar ur sig nedlåtande omdömen. Glåporden skulle falla som ett svenskt högsommarregn.

Sopa. Du har inte gjort ett rätt idag. Varför gjorde du så? Kämpa nu då! Byt ut honom, han suger.

Men ju mer jag tänker på det inser jag också att jag närsomhelst skulle kunna simulera en skada och lägga mig ner på golvet och liksom krampa och hålla armen för ögonen samtidigt som jag skakar på huvudet. Min tvåtusenhövdade publik reser sig då som en man och buar mot den osynlige gärningsmannen och när domaren kommer mot mitt håll reser jag sakta på mig och linkar ut genom dörren alltmedan min publik applåderar mig som den tappra krigshjälte jag faktiskt innerst inne är.