walkingbass

Fullständigt insnärjd i LeMarcs metaforer var jag tvungen att skaffa hans nya alster Kärlek i tystnadens tid. En god idé av flera skäl. Det är förstås oemotståndligt med en vuxen människa som i populärkulturens flamsiga värld inte på något sätt försöker dölja att det har flutit en del H2O under broarna. Det är ett textfokus som har flyttats från berättandet till skildringen av en ibland kafkaartad verklighet i medelåldern. LeMarc verkar i spänningsfältet mellan den uttalade, mogna kärleken och det obarmhärtiga åldrandet som kräver en förlikning. Vem som helst över 40 torde känna svidande stick i hjärttrakten för textrader som

Och allting är som söndag
Som i en akvarell
Allting bara mittemellan
Varken morgon eller kväll

Emellanåt slås jag av att LeMarc då och då låter som Tomas Andersson Wij i sitt sångsätt och det känns som om just de två representerar något alldeles eget i svenskt musikliv. Pretentionen, viljan att berätta och skildra och en förädling av den svenska poprockens tidigare ringarangande gitarrer till något som mer bottnar i soul, Wilson och brittiska poptraditioner. Det här låter bra. Jag tror inte att jag har hört en svensk skiva med ett bättre ljud. Sångljudet är fenomenalt. Alla retroblinkningar i produktionen kanske inte helt vinner mitt hjärta, men ofta är det svindlande vackert och genomgående geniala arrangemang av Johan Lindström. En skiva som knappast lyser upp i höstmörkret men som förstärker de varmare färgerna.