Jag blir aldrig äldre än så här
LeMarc börjar tränga in i mina vener. Hans sorgliga bilder flyter upp till ytan och gör mig nedstämd på ett trivsamt vis.
Och pojken som en gång var jag, satt på ett tak och såg allting,
han grät
Med en brunn av tårar, han hade blå serpentiner av längtan, i
knät
(Pärlemor från Bok med blanka sidor)
Kommentarer
Trackback