walkingbass

Måndag kväll. Badminton. Läkaren och undertecknad anländer i tid, medan Direktören stressar in med orden "det är mycket nu". Antyder att han är utarbetad vilket i klartext brukar betyda att han skrattar hela vägen till banken. Direktören var inledningsvis lite skakig, såg ut att ha ont i axeln. Jag frågade med min sedvanliga känsla för människors livssituation hur det var men möttes av en harang om att empati inte klär mig. Jag förstår inte. Rektorn studsar in en halvtimme sent och har från förra veckan glömt regler och modellen för poängräkning i badminton. Det är inte hela världen, men det är ju inte direkt kvantfysik vi talar om. Det känns helt naturligt att samma strukturerade person arbetar med budgetansvar och schemaläggning. Läkaren är förvånansvärt alert och vi vinner i tre raka mot Direktören och Rektorn. Direktören spelade med ett stort leende på läpparna sedan han fått ett konstigt piller av Läkaren. Jag har ätit såna i hela mitt liv och jag har inte tagit någon skada, försäkrade läkaren med all tänkbar medicinsk trovärdighet.
    Jag får sedan storstryk i en singel mot Läkaren. Inte mycket att säga, men när vi skakar hand efter matchen ser jag att han har samma galna blick som Ben Johnson hade när han slog världsrekord i OS i Söul 1984. I bastun efteråt turas Läkaren och Direktören om att berätta hur mycket de brukar vomera när de reser per flyg.

En värdig avslutning.