walkingbass

Var nyss på vårdcentralen med hostig liten dotter som snart försågs med ett elektroniskt recept och vidarebefordran till apoteket bredvid. Vi tog vår nummerlapp och satte oss i en femtonhövdad kö i väntan på att expedieras. Efter blott någon minut insåg jag att jag sannolikt befann mig på det sjukaste stället i hela staden. Jag var placerad i en förkylningens orkester där fräsljuden, hostskrällarna och de slemlösande harklingarna ackompanjerade av pipande andningar, rosslanden och det omisskänliga ljuddet av inåtdragen snuva bildade en totalt motbjudande polyfoni där kontrapunktens strama regler icke göre sig besvär. Jag kände omedelbart hur mitt immunförsvar började att arbeta för högtryck och förstod att jag med texten all inclusive i pannan befann mig ombord på bakteriernas egen medelhavskryssning. 
    Jämte mig, en dam i åttiofemårsåldern med rullator som hade med sig en lika gammal väninna med piggare ben som likt en jojo sprang mellan den receptfria avdelningen och kön till den receptbelagda medicinen. De nyttjade den där typen av dubbel kommunikation som är så vanlig hos äldre människor:

- Har du fotkräm?
- Ja. Jag har två tuber hemma.
- Jaha. Då skall vi se...värktabletter, tandkräm, munvatten. Hade du fotkräm?
- Ja. Det har jag hemma. Två tuber.
- Det är ju inte så lätt för mig att hitta där borta. Jag ser ju så dåligt. 
- Ja. Det är ju svårt att hitta där borta och du ser ju så dåligt.
- Jaha. Men fotkräm skulle du ha?

Jag log inledningsvis innan jag insåg att jag själv emellanåt lider av en total brist på närminne och inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att bli mitt kommande äldreboendes värsta plåga. Gode Gud. Var är min fotkräm?