walkingbass

Efter ett två dagar långt mentalt koma bestämde jag mig för att göra det som varje människa måste göra för att bringa ordning i det omgärdande kaoset. Sortera skivsamlingen. Uppgiften är omöjlig, jag vet, för man ställs obönhörligen inför frågan: Hur? Svenskt, utländskt? Genrer? Jag började tappert att rensa ut de mest aparta exemplaren av udda reainköp och tvingdes fråga mig hur vi kan ha så många julskivor när jag avskyr julmusik. Efter en halvtimme med en tapper ansats till bokstavsordning i systemet svenskt, pop, soul, jazz, klassiskt; logiskt jag vet, grusades min nyfunna arbetsglädje av Tomas Andersson Wijs besvärliga efternamn och jag gav upp likt ett stafettlag i skidskytte som bommat alla skott i första stående. Det smärtade eftersom jag ett tag kände mig som skivantikvariatföreståndaren i Hornbys High Fidelity som betraktar sitt liv genom sin skivsamling och dessutom (be)dömer sina medmänniskor efter procenthalten skivor av Phil Collins i deras skivsamlingar.
     Jag vet inte hur det gick till, men skivan Pride of Lions liksom sökte sig till min hand och jag betraktade den som något som inte kan existera. Jag såg namnen: Philip Bailey -sångaren i Earth, Wind & Fire, Roy Hargrove - aktad jazztrumpetare, Tony Williams - det är inte sant, Holdsworths gamle vapendragare som nu vandrar på de saligas ängder, Paulinho Da Costa - slagverkare i världsklass och inte minst Bobby Watson - saxofonist tidigare i sällskap med Art Blakey och Chaka Khan. Jag placerar vördnadsfullt den silvriga skivan på plats och lyssnar. Det är hemskt. Baileys falsett som är så rätt i EWF:S September är helt motbjudande i Hoagy Carmichaels The Nearness of You. Det låter helt enkelt inte klokt när han wailar sönder den så sköra balladen i en oktav för kastrater. Det blir värre. Lejonen försöker sig på Bachiana brasilieira av Villa-Lobos. Och. Watsons sopransax är så sur och felintonerad att jag känner hur ansiktet skrynklar ihop sig på egen hand. Det är en ohygglig idé och inget vidare framfört. Jag antar att skivan från 1992 var ett försök att använda amerikanska stjärnmusiker för att tjäna några tyska mark, men det svider att höra den 15 år senare. Den låter ungefär som Pride of Lions låter översatt till tyska. Das Löwenrudel.