Peter LeMarc, Linköping Konsert & Kongress
En självlysande konsert med en artist som svettats fram en låtskatt som inte bara funnit fäste i den svenska folksjälen utan dessutom är vacker, på pricken och ohämmat sentimental. Det är som om LeMarc i sin skrivarådra hittat just den där tonen och känslan som hos lyssnaren hoppar över den intellektuella analysen och istället bara rotar sig i ett djupt och medkännande sentiment. Jag sitter (står) och trivs med att han i sin alldeles utsökta vanlighet sjunger på ett sätt som faktiskt biter och jag måste erkänna att jag är förv¨ånad över just hur bra LeMarc sjunger i livesituationen. Det är nervigt, bluesigt men ändå så in i helsicke rotat i vår svenska säregna rocktradition att det är omöjligt att inte känna sig hemma.
Bandet är bländande. Jag kan under stora delar av konserten inte släppa Christer Janssons agerande bakom trummorna med blicken. Smakfullt, distinkt, aldrig starkt men ibland så svängigt att hela bandet imploderar i ett svängande, gungande skimmer där Janssons hihat gnistrar och hela groovet glöder. Och. Samspelet mellan Peter Forss (bas) och Jansson är fullständigt organiskt. Forss svänger svårt, men visar också upp ett lyriskt drag i stråkpartierna som sprider strävhet och värme. Dyrt. Vid några tillfällen känns det som om gitarristerna Lindström och Thorell skulle må bra av att lämna smakfullhetens förrädiska landskap och börja linda taggtråd runt låtarna. Det skulle vara befriande. När Lindström spelar steel uppstår ett sound som skapar ett helt nytt sound, ett slags svenskt lanoisland som är nästan hypnotiskt intagande.
Det är två timmar som försvinner alltför fort och jag lämnar lokalen med ett besvärjande leende.
(Anmärkning. Jag är gammal och trött. Men jag måste erkänna att jag vid minst två tillfällen tänkte "Har jag verkligen betalat 475 spänn för att höra tusen personer klappa åttondelar i otakt?" )
