walkingbass

En befriande ledighet som borde göra gott. Men. Dagen kunde inte börjat värre. Min vän Läkaren ringde upp "mellan två patienter" enkom för att gotta sig åt att hans rating i Betapet alltmer börjar närma sig min. För den oinvigde kanske det inte tycks vara någon stor sak men jag tror att Mats Sundin skulle känna sig mer lyckad om han bytte bort torontolöven mot en plats i innebandykorpen än vad jag känner mig när Läkaren befinner sig på samma hundratal. En oförtjänt framgång som är symptomatisk för hela hans liv, född med färdiggödslad matjord i fickan och en tur som är så turlig att den inte längre kan betraktas som tur.
     Jag hade tänkt ägna dagen åt att sondera terrängen för ett inköp av basförstärkare och var mycket snart insugen i Googles klibbiga trådar och satt vid tolvtiden i bilen på väg till Linköping för att titta på en förstärkare av samma märke som Flea spelar på. Innan du sträcker dig efter psykofarmakan, whiskyflaskan, chokladgömman eller vadhelst du använder för att dämpa din ångest så vill jag meddela att jag fördenskull inte har några som helst planer på att som Flea uppträda naken, men jag behöver en liten förstärkare som min sköra lekamen orkar bära. Det är konstigt, men sorgligt att en man i min ålder prioriterar sakers vikt i stället för deras egenskaper i övrigt. Den är riktigt bra, jaja men vad väger den? (Läkaren frågade för övrigt, när han hade pressat in allt salt som var tillgängligt i mina vidöppna betapetsår, hur många förstärkare jag har innan och när jag svarade "3" skrattade han på det där obehagliga sättet som om han tyckte att det var ett sjukligt beteende att åka och titta på en ny.)
    Utanför Skänninge på den östgötska tundran slank jag in på Statoil för att köpa en kopp kaffe och allt gick bra ända till den leende unga kvinnan som expedierade mig frågade mig:
-Lite kaffe på maten?
-Precis.
Jag ljög. Jag ljög den trevliga bensinmackskaffeförsäljaren rätt upp i ansiktet. Jag hade inte ätit på hamburgerhaket jämte men jag orkade inte förklara för henne att jag bara var sugen på en kopp kaffe utan halkade istället in på lögnens såphala väg och sa "precis", ett ord som jag dessutom hatar. Jag kände hur hela min själ gradvis svartnade när jag skuldtyngd plockade upp en pingvinstång med lakrits och mint. Hon log igen och sa
- En för fem kronor. Du får tre för tio kronor.
Min första impuls var att fråga henne om hon tyckte att det såg ut som om jag behövde tre lakritsstänger men för att döva mitt inflammerade samvete köpte jag tre och åkte vidare. 
   På hemväg i novembermörkret med en liten förstärkare i bagaget stannade jag till vid donalds för att äta lunch. Trots min nödlögn hade det dittils varit en hygglig dag men jag har svårt att föreställa mig något mer spleenförstärkande än en hamburgerrestaurang vid E4 i november. Det kalla lysrörsljuset lyser på kunderna som sitter där med dressingen sipprande ur mungiporna och den där kaotiska men ändå semesteraktiga stämningen som finns bland sommarens barnfamiljer är utbytt mot en resignation hos reströtta försäljare som hålögt tittar ut genom panoramafönstren mot parkeringen. När jag närmar mig Vätterbygden lyser solen över Jönköping. Ända till jag kommer fram.