walkingbass

Kvalitetspublikationen Bass Player ägnar stort utrymme åt Meshell Ndegeocello i sitt novembernummer och det är förstås glädjande att hon får det utrymme och den uppmärksamhet som hon förtjänar. Hon är allt det som horder av musiker drömmer om att vara. Unik, med ett eget tonspråk och en ton som varierar från spräckig hiphopfunk till lyriskt lir med ett bomullsmjukt sound . Och. Jag stelnar till av förtjusning och beundran när jag läser om hennes förhållningssätt till musiken och hur hon går tillväga när hon spelar. Hon fokuserar helt på soundet, tonen i förhållande till resten av bandet och särskilt trumslagaren. I den teknokratiska musikvärlden känns det som det friskaste någon sagt på länge.
    Det finns massor av skäl att ta itu med Meshell i dina öronsnäckor. Hennes tidiga plattor är rätt mycket hiphop, med en ilsken underton och ett sväng som får jorden att snurra lite fortare, men de rymmer också ett slickt sound med täta körstämmor och en harmonik som är mainstream. Bitter är en av de starkaste skivorna jag äger, fullständigt avskalad med en kärlekslyrik som svider och trasar sönder tillsammans med stråkarrangemang som stretar emot och smeker medhårs. Att tala om gränsöverskridande när det gäller Meshell Ndegeocello känns bara fånigt, för hennes röst är så stark att det hon tar itu med blir ändå så präglat av hennes tumavtryck. I DVD:n Standing in the shadows of Motown kan man se henne intresserat följa historierna kring The Funk Brothers och också höra henne sjunga.

Löjligt: Jag mallar upp mig för att hon i inventeringen av sin instrumentpark räknar upp en likadan yamahabas som jag äger. Jag känner mig för en stund som en glödhet hiphopbasist och för en stund är jag bara så rätt och börjar fundera på hur jag skall kontakta henne för att förklara hur mycket vi har gemensamt (det här är ju larvigt; hon är afroamerikansk, kvinna, vacker och så cool att det gör ont, med en integritet av pansar) ända tills hon liksom urskuldar sig "a Japanese Yamaha with a crazy dub sound". Fasen, Meshell.