walkingbass

Jag har under de sista dagarna känt mig starkare, mer kraftfull än någonsin och har med ett svagt yippi rullat ur sängen på morgonen redo att möta en lärares vedermödor med äppelröda kinder och ett värmande generöst leende. Min karisma har boostats till något som har fått mina kollegor att börja fundera på att bära solglasögon för att inte bländas. Jag har svept mina c-vitaminer på stående fot och närmast svävat till skolan med lätta steg.
     Men det hjälper naturligtvis inte. Vid två av varandra oberoende tidpunkter har två av varandra oberoende människor tittat skeptisk på mig och sagt "Oj. Är du sjuk?" Det har skakat hela min världsbild i dess grundvalar och jag har förstått att det inte finns någon rättvisa. När jag känner mig på topp är min fysiska och psykiska status marginellt bättre än hos vilken långvårdspatient som helst. Och det förklarar naturligtvis en del. Hur eländig jag känner mig när jag är förkyld till exempel.