walkingbass

På min alldeles för korta lunchrast  flanerade jag i behaglig söderbergtakt till kaffebutiken för att köpa espressokaffe. Den unga damen bakom disken frågade mig vad vår espressomaskin var av för märke och jag tänkte så att det knakade tills hon började rada upp en rad av namn som tycktes lång som en pinkfloydlåt innan jag plötsligt kom på det rätta varumärket. Spelar det någon roll, frågade jag med ett tonfall som skulle gjort Tomas Tvivlaren grön av avund och möttes av den där överseende blicken som avslöjade att farbror har visst inte begripit ett dyft av vad det här handlar om och varför inte prova Blå mocka i ett melittafilter om farbror är det minsta osäker på att det här är det rätta. Jag betalade och promenerade i något mer rask takt , nästan som Raskolnikov, för att hinna till min lektion. Jag lade espressokaffet i bilen och lät de pedagogiska framgångarna och motgångarna följas av en innebandymatch som var mycket besynnerlig då motståndarlaget slet som vargar medan vår mean goal machine vispade in bollarna från vinklar som är obefintliga innan jag slutligen öppnade bildörren och möttes av en kaffedoft som fick mig att himla med ögonen och sedan väl hemma febrigt fumla igång den lilla kaffemaskinen för att se hur den lilla koppen fylldes av svart, skummig nektar. Gode Gud.